Jag kommer ihåg den stund då jag insåg att jag ville förändra mitt liv och bli bonde!

​

Det var en kylig sensommarkväll i Norrland. Jag hade precis fyllt 20 år och satt denna kväll fängslad framför TV:n med min kära far, pappa Håkan. Jag minns känslan av att låta mig fångas av det jag såg på ett sätt som omöjligen kunde lämna mig oberörd. När programmet var över och TV:n stängdes av satt jag tyst i soffan en lång stund. Jag kände då att någonting inom mig hade förändrats och att mitt liv förmodligen inte skulle vara densamma efter detta. Jag minns att jag vände mig till min far och sa:

​

- Pappa, jag tror att jag vill bli bonde!

​

Vi hade precis sett naturdokumentären Bondens tid på jorden, en exposé över den fantastiska svenska naturen och ett starkt bondepar. Den handlar om Styrbjörn och Solveig Ejneby och deras praktiska och ideologiska kamp för att bevara ett stycke äldre, omistligt odlingslandskap, utanför Oskarshamn i Småland.

​

Filmen beskrev en verklighet som endast min barndom kunde påminna om. Jag var en av de lyckligt lottade barn som fick växa upp bland slåtterängar och höskördar och jag visste nu i denna stund att jag behövde komma tillbaka till detta som jag upplevde som så genuint.

​

Historien om hur jag och min fru hamnade på gården i Håga och bestämde för att ägna oss åt naturbete är lång och krokig men kan sammanfattas som att ibland när man plötsligt slutar söka efter mening och riktning med sitt liv så kan nya möjligheter plötsligt dyka upp. Vi är oerhört lyckliga, ärade och tacksamma över att få sköta naturbetesmarkerna i Hågadalen med våra betesdjur, och samtidigt skapa fantastiska rekreationsområden för Uppsalas stadsbor och ett riktigt fint kött.